Sivert Guttorm Bakken log med hela ansiktet. 

Han hade tagit sig tillbaka till världstoppen. 

Den här gången gör han inte det, och det känns fruktansvärt tragiskt. 

Senaste sportklippen från Expressen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Mars, 2022. Holmenkollen i Oslo fullkomligt kokade av entusiastiska skidskyttefans. 

Sista tävlingen för säsongen blev precis så dramatisk som en avslutande masstart kan vara. 

Just den här gången var det också allt den norska publiken kunde drömma om, två norrmännen sida vid sida på upploppet. 

Sturla Holm Lägreid och Sivert Guttorm Bakken. 

Med en tånagels marginal sträckte Guttorm Bakken armarna i skyn när han korsade mållinjen. Äntligen var han en vinnare på världscupen, framför vänner och familj. 

Leendet sken i kapp med solen.   

Just det där leendet kändes karakteristiskt för norrmannen, men från den där dagen skulle det ta tre och ett halvt år innan han fick visa det på världscupen igen. 

Den ljusa framtiden fick sig en rejäl törn.

Han var nästan gladast i Sverige

För ett par veckor sedan under världscuppremiären i Östersund berättade Sivert Guttorm Bakken om kampen på väg tillbaka till världstoppen. Han hade precis slutat sjua i herrarnas sprint och leendet gick från öra till öra igen. 

Det går nästan att argumentera för att han var gladast i Sverige.

– Jag är nästan lite glad att jag inte visste att det skulle ta så här lång tid. För då vet jag inte om jag hade orkat, sa han. 

Bakken genomgick för ett par år sedan en operation för hjärtflimmer och när han sedan tog den tredje dosen av covidvaccinet reagerade hjärtat och blev inflammerat. Det begränsade hans träning radikalt, soffan blev hans följeslagare, arbete i sportbutiken blev ett kärt tidsfördriv när kroppen tillät, inget var som vanligt. 

Tron på att komma tillbaka till högsta nivå lämnade honom aldrig, att ta livet dag för dag blev till vecka för vecka. 

– Det var inte förväntat att jag skulle prestera så här tidigt, konstaterade han i Östersund. 

Det om något vittnar om vilken talang han hade, eller som Johannes Thingnes Bö skriver om honom – en av de största talangerna Norge sett. 

Han var så stolt där i Östersund, som sig bör. Att jobbet han lade ner till slut fick honom tillbaka till sporten han älskat sedan barnsben. 

OS nästa år kändes helt plötsligt som ett rimligt mål, även om det inte vore hela världen om det inte skulle bli så. Konkurrensen i Norges herrlag är brutal och visst är det en vinst i sig att ens få vara med igen. 

Guttorm Bakken kändes ödmjukt positiv. 

Leendet lämnade ingen oberörd

För ett par dagar sedan slutade han femma i en rekordtajt sprint i franska Annecy. Sivert Guttorm Bakken var retsamma sekunder från pallen. 

Glädjen för sin egen skull var stor, men bra mycket större för lagkamraterna Vetle Sjåstad Christiansen och Johannes Dale-Skjevdal som blev etta och tvåa. Värmande kramar och klappar byttes. 

Det var fint att bevittna, trots att de delade samma mål så gladdes han för deras skull. Som de för att ha honom tillbaka i laget igen. 

Sivert Guttorm Bakken, 27, kändes full av energi. 

Han hann inte skörda de största individuella framgångarna, men målmedvetenheten och envisheten när ljusglimtarna var få vittar om att det fanns så mycket mer. 

Exakt hur mycket kommer vi sorgligt nog aldrig få veta. 

Det där leendet lämnade ingen oberörd, att det slutade så här känns tragiskt och chockartat.