Redan vid födseln bröts hans armar för första gången.

I nio månader bar föräldrarna honom på en kudde.

Oliver, 10, önskar att få träffa någon som han.

Molly, 10, visar upp sina kristaller i olika storlekar och former.

De ligger placerade i askar, hyllor och skålar – i ett eget rum – och skulle få vem som helst som tror på stenarnas kraft att bli avundsjuk.

Därför är det tur att hennes tvillingbror Oliver inte bryr sig ett dugg. Det berättar han tydligt när han får frågan vad han tycker om intresset.

– Det är ganska jobbigt. Hon har massor av stenar. Hon vill bara köpa mer och mer, säger han.

En knytnäve i luften

Så här retsam kan tvillingarnas relation vara, vilket inte är konstigt. De bor under samma tak, går i samma klass och umgås med samma vänner.

– Ni älskar ju varandra väldigt mycket och kan också vara väldigt fina mot varandra, säger deras mamma Charlotte Falkenström.

Tvillingarna sitter iklädda jultröjor med varsitt glas oboy framför sig. På ett av fotografierna som sitter på väggen ser man dem ligga bredvid varandra. Oliver håller en knuten hand upp i luften.

– Den här bilden är väldigt symbolisk för dem, den visar att ”vi är starka ihop”. Jag är helt säker på att Oliver inte hade kommit till den här jorden utan Molly, att det skulle vara de två.

”Mitt ben gick sönder”

Charlotte och pappa Martin var exalterade när de fick veta att de väntade tvillingar. Men det fanns också en oro. Ultraljudet hade visat att Olivers lårben var korta, men ingen visste varför. Först nio veckor innan beräknad förlossning fick de veta att han hade Osteogenesis imperfecta – medfödd benskörhet. När han och hans syster föddes visade det sig att det var en svår form av benskörhet, och inte den dödliga som de befarat. Föräldrarna andades ut.

– Jag har den allra värsta formen, säger Oliver.

– Ja. Skelettet växer krokigt, du är kort och du går sönder väldigt lätt, säger Charlotte.

Det är svårt att uppskatta hur många gånger Oliver brutit något i kroppen. Kan det vara mer än 100 gånger, gissar han?

– Mitt ben gick sönder för inte alls för länge sedan, säger Oliver.

Lindar med gasbinda

Det kan höras ett knak, Oliver får jätteont, och blir rädd. Ibland är det inte så allvarligt som det låter men det har funnits gånger han har varit tvungen att flyga till Stockholm för att opereras.

– Det krävs inte så mycket kraft. Du skulle kunna bryta armen om vi tar av dig tröjan lite för hastigt, säger Martin.

Han har blivit expert på att linda Oliver med gasbinda de gånger benbrotten kan självläka hemma. På sjukhuset gipsar man nämligen inte så små barn, och föräldrarna vill inte utsätta honom för mer röntgen än nödvändigt.

– Eftersom de inte gör något mer finns det ingen anledning att åka in till sjukhuset, så länge vi ser att det läker rätt. Men vi misstänker vi att det inte står rätt till så röntgar vi, så att det inte blir någon större skada, säger Charlotte.

Flera behandlingar per år

Var åttonde vecka behandlas Oliver med kollagen för att öka tätheten i skelettet och göra det starkare. En gång i halvåret åker han till Stockholm för undersökningar. Ibland åker han dit för planerade operationer när de inopererade spikarna i hans ben, som ska räta ut skelettet, lossnar eller går sönder.

– Mamma, kan du ta bort korsetten? säger Oliver.

Oliver har en korsett för att hans rygg är sned. Tanken är att han ska ha den 20 timmar om dygnet, men den är för obekväm.

– Den suger. Den är jobbig.

Charlotte tar bort den, och han andas ut.

”Synd om dem som kämpar”

Det finns mycket som är jobbigt med att ha benskörhet. Men det finns bra saker också.

– Jag får göra saker som att träffa kändisar, säger Oliver.

De största mötena har varit med artisten Laleh och Youtube-profilen Mustiga Mauri. Men han har också fått träffa Babben Larsson och David Batra i samband med att han blev årets julvärd för välgörenhetsorganisationen Min stora dag. Varje dag fram till jul syns han på deras sociala medier.

För Oliver känns det viktigt att kunna stötta andra barn.

– Jag tycker synd om dem som kämpar, säger han.

Det är typiskt Oliver, menar hans mamma. Att han vill hjälpa andra som har det tufft, fast han själv är en av dem. Familjen har dock lärt sig att inte visa att de tycker synd om honom, även om de gör det. För de vill inte att han ska fastna i negativa tankar.

– Vi måste ju få honom att se det positiva. Vilket är lätt då han redan är det. Och där är ju Molly väldigt bra.

Då får Molly ångest

Molly följer med honom överallt, både när han träffar kändisar och när han opereras. Föräldrarna kommer nämligen aldrig göra om misstaget de gjorde för tre år sedan. Molly fick stanna kvar hemma när Oliver flögs iväg med helikopter efter att ha brutit sig illa under deras födelsedagskalas. Det var för att skydda henne, men ångesten var total. Hon blir fortfarande väldigt ledsen men det känns lättare att vara på plats.

– Jag måste vara med när han opereras, säger Molly.

– Men du tycker ju att det är jobbigt, säger Martin.

– Det är bättre att vara där och veta vad som händer, säger hon.

Molly mår sämre än Oliver vid dessa tillfällen. Oliver snackar med läkaren och fokuserar på ljusglimtarna – som att bordet vid sjukhussängen är perfekt för att kunna gejma.

– Han lär oss väldigt mycket om tacksamhet. Man klagar över lite huvudvärk, men vad är det att klaga på när man vet att han bryter sig och har väldigt ont och är glad ändå? Det sätter mycket perspektiv på det, säger Charlotte.

”Vill inte känna mig ensam”

Familjen äter sällan middag ensamma, oftast hänger tvillingarnas vänner här. I Olivers rum har de fixat två datorer så att han kan spela tillsammans med andra.

– Det är ganska få föräldrar som vågar ta hem Oliver. Vilket gör att vi får bjuda in kompisarna hit. Vi har ett öppet hem och vill att alla ska känna sig välkomna. Att de ska tycka det är kul och mysigt att hänga här. Och när de blir tonåringar kan vi erbjuda pool och film, vi har ett biorum där nere, säger Charlotte.

Även om Oliver har en umgängeskrets söker de efter någon i hans ålder, som också lider av benskörhet. Charlotte berättar att det är cirka fem barn per år med olika svårighetsgrad av Osteogenesis imperfecta.

– I hela världen? frågar Oliver.

– Nej, i Sverige, säger Martin.

– Bara? säger Oliver.

De har försökt att få kontakt med föräldrar utomlands, där fler barn finns, men det är svårt. De ger sig dock inte. Om någon läser det här, med ett barn i samma sits, får de gärna höra av sig.

Vad skulle det betyda för dig att träffa någon, Oliver?

– Jag skulle bli jätteglad, för att jag gärna vill känna någon som har samma som jag. Jag vill känna att jag inte är ensam.

Molly är familjekär och gillar att hålla sig i bakgrunden. Oliver gillar att ta plats, och synas. Båda har humor och förstår ironi, från sin pappa. Och de är sociala, en egenskap från mamma, som kan vara pinsam.

– Du stannar typ i fem timmar för att prata om du hittar någon på vägen. Och vi behöver vänta, säger Oliver.

– Du kan prata med vem som helst, säger Molly.

Charlotte dementerar – nej, hon pratar inte med främlingar i fem timmar.

– Jag tror att det är vår styrka. Att vi busar och skojar mycket, säger hon.

Oboyen är uppdrucken och tvillingarna hänger i soffan.

I framtiden drömmer Oliver om att bli youtuber, en dröm Molly inte delar.

Kommer du att stötta honom då?

– Det beror på vad han gör, säger hon.