Hej Rennie, hur mår du i dag?

– Jag mår bra, familjen mår bra, alla är friska. Vi har precis haft premiär på ”LEMARC” på Stadsteatern och det är skönt att ha det överstökat. Nerverna höll. Men jag är lite trött i höstmörkret.

Du har kallat din uppväxt för ”något av en hippie-mardröm”, kan du utveckla det?

– Har du sett filmen ”Tillsammans” av Lucas Moodysson? Exakt så var min barndom. Vi bodde i ett kollektiv med allt var det innebar på den tiden. Det mesta var politiskt och allt var alternativt och ekologiskt. Vi fick messmör som lördagsgodis…

Vad har staden New York betytt för dig?

– New York var mitt hem under en stor del av mitt unga liv. Båda mina föräldrar är därifrån och all min släkt fanns på Manhattan när jag växte upp.

Rennie Mirro räddades av dansen

Sen slumpade det sig så att du befann dig på Manhattan den 11 september år 2001…

– Ja, min dåvarande partner Petra Nielsen spelade musikal i staden. Attacken mot tvillingtornen var en helt surrealistisk upplevelse, jag var helt övertygad om att vi var på randen till ett världskrig. När det även flög in ett plan i Pentagon blev jag om möjligt ännu mer skärrad. I dag är jag faktiskt tacksam över att vi bodde där då, invånarna i staden visade en enorm medmänsklighet mot varandra. Det var häftigt att känna den värmen och vänligheten. Det var en jävligt ball tid trots att man var väldigt rädd.

Som nioåring så antogs du till Svenska Balettskolan, hur viktig har dansen varit i ditt liv?

– Om jag ska vara helt ärlig så tror inte att jag hade levt i dag om jag inte hade börjat dansa. Jag var så rastlös och livlig som barn, jag satt inte stilla många sekunder åt gången i skolan och jag hade nog inte tagit mig igenom uppväxten utan dansen.

Och av en lycklig slump så hade TV-serien ”Fame” premiär i Sverige samma år.

– Ja, det var en faktiskt en enorm tur, det blev accepterat med dans på ett helt annat sätt. Tyvärr finns det fortfarande mycket fördomar om killar som dansar, men det är bättre nu.

Rennie Mirro beskriver hur dansen räddade honom. Foto:LÖVKVIST MALIN/Aftonbladet

Vad menar du med att du äntligen har lyckats bli en Svensson?

– Det är både skämt och allvar. Jag har försökt att passa in under nästan hela mitt liv och nånstans känns det som att jag landat nu. Dessutom är det så att min fru Ann hette Svensson innan vi gifte oss.

“Jag har träffat självaste kungen ett flertal gånger”

Är du vidskeplig?

– Nej, inte längre. Jag växte ifrån det, allt sådant inom mig ebbade ut. Jag hade massor med saker för mig, som att alltid gå in på scenen med höger fot först exempelvis, men det blev för jobbigt i längden.

Vad har papparollen givit dig?

– Oj, blir det konstig att säga…allt? Jag fick en tydlig identitet och en uppgift i livet. När jag blev pappa så insåg jag att det var precis det här jag undermedvetet hade längtat efter i hela mitt liv.

Vad ser du fram emot mest just nu?

– Att få börja repetera musikalen ”& Julia” på Cirkus i Stockholm. Handlingen bygger på klassiska ”Romeo & Julia”, med Max Martins musik som ett förhöjande element. Jag gör faktiskt min första papparoll i karriären och spelar en trångsynt soldat. Om det är en huvudroll? Nä, men det är en av de stora birollerna.

Har du träffat någon i kungafamiljen?

– Jag har träffat självaste kungen ett flertal gånger, senast var på ett företagsevent i Sundsvall. Det var förstås även enormt stort att jag fick äran att sjunga kungens favoritlåt ”Mr Bojangles” på hans 70-årsdag.